En tomt.

Jo men det var ju det där med att bygga hus.
Som vi sade att det ska vi ABSOLUT inte göra.  
Nej, nej. Verkligen inte. Det är kanske till och med DET SISTA vi ska göra. 

Jag och Ross. Världens kanske mest impulsiva och icke-konsekventa par. 

Det är inte ens ett år sedan vi bestämde oss att flytta till Sverige. Vi bodde i Chicago, dit vi hade flyttat 18 månader tidigare från San Diego, och barnens förskola hade just stängt pga pandemin. Ett par veckor pratade de om.
2-3 veckor och sedan har viruset lagt sig. Föreståndarinnan på skolan gick till och med så långt och sade att "viruset vet man ju inte ens om det är riktigt, det beror ju på vilken nyhetskanal man tittar på" (vilket avslöjade att hon själv är en Fox News-tittare). Men som en sann nyhets-junkie hade jag såklart koll på hur resten av världen, speciellt södra Europa, handskades med viruset, så visste jag bättre. 

Mmmmhmmm. Jag, som utöver Love STHLM arbetar som frilansande designer, förlorade alla mina kunder på loppet av ett par veckor. När hela ekonomin tankar och företag går under så står man som designer inte så högt i kurs. Det sista företagen tänker på när allt kraschar är hur de ser ut. 
Det, och det faktum att min mans företag fortfarande gick väldigt bra trots pandemi, så blev jag hemma med barnen. Ett par dagar blev ett par veckor blev ett par månader...  som alla vet. 

De första dagarna var ok. Som alla andra påtvingade hemskolande hemmafruar i USA bakade jag skiten ur dagarna. Höjdpunkten på dessa långa dagar var att baka allt från bullar till muffins, cupcakes och kakor. Vad vi bakade! 

Meeeeen.... man kan inte baka sig ur även den värsta av globala pandemier. Våra fyraåriga tvillingar blev väldigt påverkade av skolans stängning och jag skulle i stort säga att de gick ett par år bakåt i sin utveckling. Det var hemskt att se. Nu hade vi ju också börjat planera inför flytten, så våra möbler och barnens leksaker försvann i sakta takt.
Och eftersom politikerna i Chicago inte bara stängde skolorna utan även lekparkerna, stränderna, parkerna etc, så fanns det ingenting för oss att göra om dagarna. Till och med hundparkerna stängdes. Barnen hade klass på Zoom en halvtimme varje morgon, men två 4-åringar och zoom gick "så där". Det var inte sällan man hittade en unge under skrivbordet, medans stackars fröken satt i datorn och undrade var ungen tog vägen. Och man kan bara rita och öva på bokstäver och att räkna så många timmar om dagen.

Det funkade inte för oss, helt enkelt. Och hela tiden fanns ju i bakhuvudet hur det var i Sverige. Säga vad man vill om Sveriges Corona-strategi, men det faktum att man har prioriterat barnens mentala hälsa och välmående är jag den första att berömma. FY FAN vad mina barn mådde dåligt att vara hemma så länge, och jag mådde lika dåligt av att se dem lida. De slogs, bets, sparkades, kissade på sig och var vakna på nätterna. Två annars snälla 4-åringar blev som två monster. 
Efter fyra månader fick deras skola dispans att öppna över sommaren, och de två sista veckorna innan vi flyttade till Sverige fick våra barn komma tillbaka till förskolan. De gick från att vara arga, ilskna, våldsamma och gråtandes barn till att vara tillbaka till sina gamla vanliga glada 4-åringar över en natt. EN dag på förskolan gjorde att de blev sig själva igen. 

Och då hade vi redan börjat planera flytten. En flytt som mer eller mindre nästan tog kål på oss. Allt från att packa och sälja ett hus under en pandemi, till att inte veta om min man överhuvudtaget skulle få komma in i Sverige i och med pandemin vi fann oss mitt i... det var minst sagt lite stressigt. Och kanske lite för mycket för oss. Men efter månader av slit och sömnlösa nätter fick vi äntligen huset sålt och alla tassar och fötter landade på svensk mark i juli. Surrealistiskt för någon som har velat flytta hem i nästan två decennier. 

Och nu är vi här. Och vi har lovat oss själva att ge oss en break. Att sälja ett hus och flytta internationellt under en pandemi med två barn och två företag och en hund var nästan mer än vi klarade av. Det, plus det faktum att vi inte ens visste om min man skulle få uppehållstillstånd, vara nära att knäcka mig och det är inte förrän nu som jag känner att jag kan slappna av, stressen har börjat att lägga sig och jag kan sova på nätterna. Nu är alla lagliga i Sverige, även mannen, och vi jobbar och barnen trivs i skolan. Nu skulle det vara skönt med en paus. En välbehövd paus. 
 
Så vad gör vi då? Vi köper ju en tomt och planerar ett husbygge!

Vi har köpt en tomt här ute på Ingarö, öster om Stockholm. Jag älskar det här ute, även om det är EXAKT på andra sidan stan från Ekerö, där jag växte upp och där majoriteten av mina vänner bor. Visst är det konstigt att bosätta sig på andra sidan stan när man väl har flyttat hem, men det är också viktigt för oss att börja den här resan tillsammans, och jag tror det blir bra att vi bosätter oss på ett ställe som är nytt för oss båda, och där vi allihopa älskar att bo. 

Och summa summarum, så är jag bra mycket närmre till vänner och familj än jag har varit de senaste 20 åren...  



Här står vi och tittar på det befintliga fritidshuset och Emma står och tittar efter älg i skogen. Det blir nog bra det här. 

 I sommar någon gång börjar de spränga och sedan börjar vi bygga. Ett hus. 
Herregud, som att man aldrig kan ge sig själv en break. Men detta blir bra. Nu behöver jag hus och heminspiration!